Go Crazy!

Äntligen börjar det kännas som våren är på väg. För tillfället jobbar jag så smått i en blomsterhandel och där innebär den annalkande våren att den kommande trädgårdssäsongen måste beredas plats. Så idag har vi skottat och städat utomhus, och min uppgift blev att städa ur själva "kassaburen". Den har under vintern använts som lagerplats för lite smått och gott blandat med damm, grus och väldigt mycket inblåsta löv.... Min handledare sa till mig att jag skulle "go crazy" och göra det som jag tyckte behövdes.

Go Crazy.... Tyckte det var ett sånt härligt uttryck! Är det inte lite "Go Crazy" över hela våren? Temperaturen halkar fram och tillbaka, fåglarna sjunger som aldrig förr och så småningom poppar det upp blommor och grönska lite här och var och överallt. Det finns en sån glädje i naturen, en livskraft som inte går att stoppa. Själv smittas jag av en Ronja Rövardotter-känsla där jag delar hennes vårskrik och frihetslängtan. För nog kunde Ronja Go Crazy minsann! Och kunde hon så kan väl jag. Jag vill vara lite galen, ta några hoppsa-steg på väg till bussen, köpa mig en rolig hatt, ha en svart strumpa på ena foten och en vit på den andra..... Känna frihetens vårvindar blåsa i mitt hår, krångla mig ur mitt livs "vinterkostym", helt enkelt börja LEVA. Det är dags att börja Go Crazy med gammalt skräp i mitt liv och låta allt vackert och fint få spira och komma fram. Knoppen har börjat brista. Jag är inte rädd, jag kan flyga. Go Crazy, det är VÅR!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Dikt av Karin Boye